(tomhet)

Huvudet är proppfullt av tankar, minnen i fel ordning, frågetecken och ett oändligt röksug som har blivit till ett monster som rubbar min egen halvdana livsrytm.

Jag skelar. Har ont i ryggen, nacken, huvudet och till och med vänster lillfinger.

Fan vad coolt det var. Men mitt huvud är fullt av tomhet som inte försvinner. Sömn, sömn, sömn. Sen ska jag lura bort tomheten.

Man är den man är

Efter en sån här vecka skulle det vara löjligt att inte återuppta bloggandet.

Man är den man är, hur mycket man än försöker vara något annat. Någon annan. Vuxen är kanske ordet, fast jag skulle inte använda det själv.

Att lämna miljöorganisationen var som att amputera en del av mitt liv. Sovsäcken har sedan hemkomsten från Indien stirrat ledsamt på mig, men jag har sparkat in den under sängen och ignorerat de tysta snyftningarna. Tills i onsdags då Andreas berättade att han ska ut på Rainbow Warrior. Kolkaftturné.

Vakna varje morgon, gå till plugget, lyssna på inressanta föreläsningar, gå till jobbet, skriva om börser och finanskris, gå hem, sova, gå upp, gå till plugget, gå till jobbet, gå hem, gå upp, gå ut, gå dit, gå hem, gå upp, gå ut, gå hem, gå ut, gå hem.

Ödet säger att allt blir enformigt.

Och jag saknade att leva. Saknade då ryggsäcken kunde packas snabbt och sen bar det iväg på äventyr som är svåra att förklara för den som inte varit med. Saknade diskussionerna, till och med de jobbiga. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte beskriva. Det här är en dålig förklaring på varför jag ångrade mig och går tillbaka, trots att organisationen bakom är lika intelligenta som beslutarna på Wall Street. Syftet är ändå gott.

Så förlåt på förhand för att jag nu börjar ställa in saker igen. Flyttar saker med short notice.

Sovsäcken följer med mig på road trip nästa vecka. Och kanske du med? Fast härifrån då.

Ordningen är återställd. Mama is happy.

Manligt och sånt

Jag är som sagt mitt uppe i flytten. I lördags var jag på IKEA med far och mor och valde ut en ny vit säng till lägenheten i Sumpan. När vi skulle surra fast sängen på taket fick jag hålla i snöret, pappa skötte resten. Jag frågade snällt om han kunde visa hur man gör? Han tog snöret och fortsatte knyta. Min reaktion på detta var minst sagt överraskande, och till det även högljudd:

- Men vafan, det här är ju anledningen till att jag är så jävla dålig på att borra i väggar!! Du lär mig ju aldrig!!!

Nu är jag expert på att surra fast sängar på takräcken.

Jag är även expert på att byta ut en jordad stickkontakt mot en ojordad på mina lampor.

Dessutom fick jag extrajobbet! Börjar med upplärning imorgon. Måste glänsa under upplärningen, annars är det foten i rumpan och snabbaste vägen ner på Norrlandsgatan. Hårda krav!

Om du ser mig dagdrömma...

...så kan du räkna med att jag befinner mig på väg upp till toppen av berget som tvingar mig tillbaka till Indien nästa år.

Tjugosju

Två månader kvar av 27. Jag hyllar en av de stora som aldrig kom till 28.

OSå Pinsamt

Den där brottningscirkusen är bara pinsam från båda håll.

Det hade varit mycket bättre om Sverige bojkottade OS och besparade oss förödmjukelsen av att göra ett "sämst hittills"-resultat med 4 silver och ett fråntaget brons.

Vi hade i alla fall fått cred om vi bokjottat skiten och ställt upp för länder såsom Tibet.

DN skriver om fråntaget brons här, SvD skriver om det här.

Back in town

Tillbaka i Stockholm efter den intensiva förälskelsen i Himalaya.

Det är svårt att vara tillbaka, svårt att fokusera på sånt som ska fokuseras på i här i Svea rike. Nästa vecka är det upprop i plugget. Jobbintervju för ett spännande extrajobb på måndag.

Träffade Sandra igår, jag fick mata Noam och det såg ut så här>> Det är faktiskt mycket roligare att leka med gröten än att äta den.

Såg på facebook att en "vän" blivit singel. Hysteriskt kul att jag en timme senare får ett meddelande av honom: "Vad gör du nuförtiden?". Jag har inte pratat med honom på ungefär fyra år. Skippar att svara.

Och jag ligger sjukligt långt efter med flytten. Målet är Marks lägenhet i Sumpan, men jag har lixom inte riktigt lyckats börja med den slutliga flyttpackningen än. Allt ligger i källaren eller gömt i ett virrvarr under en doft av indien i mitt gamla flickrum här i Täby.

Nåja, skönt att vara tillbaka på bloggen. Känns som om livet har börjat om i och med resan till Indien. Känns bra!

Det enda jag kollat på i OS var tennis igår. Och det lyckades bli en maratonmatch! Jag gick faktiskt ut en timme för att handla vin och busskort, när jag kom hem höll sista set fortfarande på. I såna lägen är det kul att kolla på OS.

Indien från resdagboken.se

Delhi på onsdag å flyttar därför, om än temporärt, mitt skrivande till resdagboken. Du hittar mina inlägg från Indialand här>>

Tjingeling så länge!

Dagens låt

Winnerbäck - Timglas

Tänkte egentligen skriva nåt vettigt...

...men jag har inget vettigt att skriva. Hjärnan är tom, jag orkar ings utgångar, alkohol är överskattat, nu drar jag.

Onsdag lämnar jag Svedala för Indien i fyra veckor. Inget planerat, förutom Dharamsala. Kikade på Mårtens brorsas visumansökan å bokade boende på samma hotell som dem i Delhi. Har fått råd, tips å synpunkter, allt hamnar i den lilla röda boken som jag lämnar hemma. Resan är min och bara min. Misstagen gör jag själv å det blir fantastiskt.

Den viktigaste frågan är om jag kommer hitta en sjal liknande den jag köpte i Amsterdam. Glömde den hos malmökillen som antagligen jobbade på korvkiosken där jag raggade upp honom. Och vem vet? Kanske hittar jag nåt bättre.

Blev inget pulizer prize för det här inlägget heller. Sparar det till boken.

Några tankar om män

Imorgon har det gått sex veckor sedan min sista dag på banken/nätmäklaren. Under de här sex veckorna har jag varit selektiv i vilka jag umgåtts med. På så sätt har jag sluppit att omges av personer som har ett mål med varje diskussion, elaka mål. Män hör till den kategorin. Alla män faktiskt, till och med min far. Eller kanske faktiskt specifikt han.

I livet för sex veckor sen hade jag en annan inställning till män. Nu är jag klart skeptisk. Jag tror inte att kvinnor behöver dem. Män startar krig, män använder härskartekniker över kvinnor, män tror de kan mer, kan bättre och låter därför aldrig kvinnor kunna.

Borrade idag, min far berömde mig efteråt för att jag varit så duktig och förstod hur borren funkade. Herregud - "Om du inte alltid trodde att du är så jävla mycket bättre och alltid ska visa så hade du vetat det för länge sen". Men så sa jag inte.

Mitt ex gjorde också så. Han skulle fixa allt i hemmet, jag fick köpa krukväxterna, tavlorna, kuddarna osv. Jag fick en rosa diskbalja av hans mor. När vi delade upp våra saker när jag flyttade hem stod det klart att könsrollsindelningen, som jag varit helt med på, var solklar. Han hade tv:n, datorn (men jag hade iofs kastat ut den från balkongen), stereon från B&O, köksknivarna, ja ni fattar.

Jag är så trött på det. På män. Och på hur kvinnor blir med män. Många män tror att jag behöver dem, behöver deras "omtanke", deras ok när jag ska göra nåt, deras sällskap, deras kropp.

Några exempel från juni månad:

. 60-åringen från Skåne behandlar min vän så illa att jag bara ser en utväg: Pungspark. Han trycker ner för att bygga upp för att då vara behövd. Äckel.
. Kollegan som går till personalavdelningen för att få min närmaste anhörigs mobiltelefonnummer eftersom jag inte hört av mig på en vecka. Sa att det var av omtanke och att jag var taskig som inte fattade. Jag säger banksekretess och sa sedan dra åt helvete.
. K:s fling som velar tills hon dör. Han är fett värd en pungspark.
. Den nyblivna mamman vars man inte hjälpte till hemma. Detta har dock löst sig så han kan känna sig trygg från pungsparkar. Ett tag.

Jag tänker inte nöja mig med högläsning längre. Jag har målet inställt på den enda fasta punkt jag behöver och på vägen dit ska det sägas sanningar.


En favorit i repris.
.

Ett inlägg om män och gener

Fick en smärre chock alldeles nyss. Var inne på facebook å kikade runt, och jag ser då att en av mina "vänner" har taggats i ett foto. Så jag klickar och blir sen paralyserad. Den här killen, som jag gick i samma klass som i gymnasiet, är på pricken lik tysken från midsommar. Så likt att jag ett tag undrade om han bara spelat tysk för att ha världens roligaste historia om en korkad föredetta klasspolare. Fast det var nog inte han, men de var verkligen helt hysteriskt lika.

Hur kan det bli så? Att två människor från två olika länder som inte har samma föräldrar (kan dock inte bevisa det) är så lika till utseende?

Igår på dejten med fransmannen frågade en tjej vid bordet bredvid om jag känner hennes polare Lisa. Nope var svaret, men tjejen fortsatte att övertyga mig om att jag visst kände Lisa, Lisa med det efternamnet, för annars var jag sjukt lik henne, spöklikt till och med. Nej, det måste vara jag.

Tänk om alla genuppsättningar börjar ta slut och vi nu börjar se ut som varandra. Vi är helt enkelt för många människor på planeten.

Eller tänk om tysken egentligen var min gamla klasspolare som fick sig ett hysteriskt skratt (och ett ligg). Nåja, sånt är livet.

Mejlande moderatsvin

Jag var en av dom som abvände Expressens teknik å mejlade alla som röstade ja till FRA-lagen. Nu börjar de jävlarna mejla tillbaka från riksdagen. Och inte nog med det, ett moderatsvin försöker ge mig (ok, oss är det väl) dåligt samvete eller nåt eftersom han skrev "Tack för ditt mejl om FRA. Det är lite synd att du inte skickar ett personligt mejl utan använt dig av Expressens massmejl, eftersom det
innehåller felaktiga påståenden."

Alltså, jag tycker att alla som röstade igenom fascistlagen ska trackas ordentligt, det kommer aldrig hålla och jag önskar att en EU-domstol dömer ut lagen och kasserar den där den hör hemma.

Ärligt, grejen är ju att så många ska mejla på en gång så att de känner av ilskan. Om jag ensam hade mejlat hade det inte gett nån effekt. Så för en gångs skull tackar jag kvällspressen för möjligheten att få säga sin mening. Inte i ord, men i volym.

Hej igen mina vänner!

Såklart kan jag inte hålla mig från att blogga, och med fyra i stort sett lediga veckor i bagaget har jag släppt allt vad dålig stämning och stress heter.

Det är nu livet börjar. Nu. Och nu har jag mer vettigt än någonsin att skriva, om vänner, liv, politik och miljö. Självklart även om det förra jobbet och dess anställda, det kommer många sanningens ord framöver.

Vad jag har gjort då sen jag slutade på banken den 26 maj? Jag låter Tom Waits förklara för er och skickar samtidigt en hälsning till sommarbarnen som också är lediga! Lyssna på Tom och njut...

Slutet gott...

Så mina kära vänner, nu går jag in i en period av förändring, nya vägskäl och nya stormar. Jag känner inte för att blogga längre, ska samla allt i en bok istället.

För övrigt är jag pisstrött, färjan från Åbo kom in kl. 06.30 och jag hittade inte min borste så jag ser ut som ett troll. Men det får banken ta, jag är som sagt på väg bort!

Så... framöver kommer bloggen inte uppdateras. Kanske nån gång i framtiden.

Tjingeling!