Vägskälen som gör ont

Väldigt mycket bebisar nuförtiden, många som byter riktning. Noam förra veckan, igår gjorde Vendela entré, mycket snack om fem veckor gamla Elsa på jobbet, minst fyra gravida kvinnor på it-/utvecklingsavdelningen, S låter generna gå vidare i en avkomma omkring den 1 september och så vidare. Och en till, som jag är extra glad för, men om henne står det längst ner.

För det är många andra vägskäl just nu. J har snubblat på en 60 år gammal äcklig sten som använder ord och slagkraftig handling för att trycka ner henne och sudda ut hennes leende. Försökte igår få henne att förstå, men hon kan inte se det som jag gör. Hon försvarar honom, säger att det kanske inte var så allvarligt, tänker att hon måste se det från hans håll, att hon inte kan tänka sig att han skulle vara en sån. För han är en framstående kulturprofil, han har kunskap som tydligen är värd att lyssna på. Och enligt J är han ju ingen tacky outbildad tönt, han har ju kända vänner och så vidare. Jag blev och är fortfarande helt förstörd, för här har jag varit förut och det ser likadant ut varje gång.

Ringde paniksamtal till Amsterdam för råd.

Råd fick jag, och bra dessutom. Och sen fick jag veta att det den 23 augusti kommer ett syskon till Mika. Tänk vad häftigt egentligen att det kommer så många nya människor till världen i år. Ser fram emot att hälsa på i Amsterdam inom kort. Jag behöver det nu.

Så alla kommer förr eller senare till vägskäl som gör ont. Oavsett om det är en förlossning, en örfil, ett kejsarsnitt, eller den psykiska smärtan när någon med stora svagheter trycker ner goda själar för att må bra. Eller smärtan i att stå på andra sidan vägen, eller andra sidan Sverige, och se på när det händer.