Friendly reminder

Om kvinnan i svart frågade om jag ville bo i de lilla huset, den lilla enrummaren med stenlagd altan och skrangligt bord, ett pyttelitet hus, bara 22 kvm, mitt bland Frankikes vingårdar. Där vi alltid har råd med vin och ost.

Och hon skulle göra sin silversmycken och jag skulle skriva, skriva, skriva. Hon säger nu att hon skulle vara lycklig. För här vet bagaren vilket bröd hon alltid äter. Och jag skulle skriva om min dröm, min stora dröm blir mitt liv. Och den tedje vid bordet vil trampa druvorna så att vi alltid har vin.

På avstånd hör gäster och förbipasserande vårt skratt. Vi är lyckliga, fria, långt från ont och ångest. Långt från kaos och tvång att bli lycklig av pengar.

Men styrkan försvann efter onsdagen. Det lilla huset känns avlägset, så förbi, som om det var i någon annans sömnlösa dröm det hände. Så jag säger nu som jag skrev i onsdags efter mängder av det goda vinet.

Fan fan fan och hela helvetet. Varför är vi så fega? Och varför är det aldrig synd om oss.

jag vet inte varför jag skrev så.