Jag saknar en man

Söndag morgon, väcktes av Sandras man som ringde för att berätta att min drömman är i stan. Hälsade att jag kanske hör av mig till honom imorgon efter jobbet. Hög risk nämligen att nästa vecka blir som denna.

Sandra berättade sen två skräckhistorier om män som inte bryr sig om sina barn. Känslig som jag är blev jag förbannad på en halv sekund. Jag informerade henne om att det i vår årsredovisning står att vi är ett jämställt företag. Det är den största lögnen jag hört. I ledningen är det långt ifrån hälften kvinnor, i styrelsen är bara en person kvinna. Jag vill veta hur stor andel av männen som tar ut pappaledighet, och hur länge. Jag vill veta skillnaden lönemässigt mellan män och kvinnor.

Så jag stormade upp, in i köket och den första jag ser är pappa. Så pappa får lyssna på mitt manshat och hur mycket jag hatar strukturer. Jag berättade om min kollega som vägrar ta ut de två pappadagar han har kvar (skulle bara kosta honom ca 600 kr), jag berättade om mannen som hellre gymmade och sen gick ut med polarna när hans fru och barn var sjuka, och jag berättade om hon som fått tvillingar och var tvungen att få hjälp av en tjejkompis på nätterna eftersom hennes man behövde sova för att orka jobba.

Och då kom jag på att jag faktiskt saknar en man. Speciellt, eller kanske endast när jag är råförbannad. Jag saknar att ha en piltavla nära tillhands. Någon man kan fråga om det verkligen stämmer, funkar ni män verkligen så här?

Fast å andra sidan så innebär det också att jag bjuder in strukturerna i mitt hem. Inte riktigt läge för det just nu. Orkar inte sätta mig på fler toaletter och storböla.

Och inte fan var det kvinnor på jobbet som uppförde sig som as och fick mig att gråta. Det var männen. Och de kan sitta där och dunka varandra i ryggen. Förr eller senare förlorar just de männen ändå.