Att bli vuxen

Det här skulle komma med på topplistan, men inlägget blev så dystert att det inte får den ärade #9 som planerat:

Få saker gör mig så nervös som att bli vuxen. Visst, vid tjugosju års ålder borde jag ha insett och accepterat att jag kommer att bli gammal. Men jag vill inte. I år bestämde jag mig istället för att bli aktivist inom Greenpeace – finns inget så befriande som att protestera mot orättvisor i världen.

Men vi växer, vi växer väldigt mycket och väldigt fort. Söta S ska få en Noam nästa år, magen växer så det knakar. Tidigare kollegan E ska plussa på barnkontot nästa år, en annan S ska få en söting i februari, min närmsta kollega är det dags för i april, P & T & H har gravida fruar, J:s polare H ska ha barn med en 90:a i februari och jag misstänker att några fler på jobbet är gravida. Jag vill förtydliga att jag inte är gravid. Däremot så går jag igenom den årliga "på vintern går jag upp 7 kg för att gå ner det igen i maj".

Men vi växer på otroligt många andra sätt också. Några har förlovat sig, andra döper sina blommor till Ragnar och Pelle och några lever fortfarande i tiden då man var två.

Det är ju nu vi äntligen lever, nu jag känner mig fri, nu jag är tillräckligt vuxen för att ta konsekvenser av allt jag gör, men samtidigt tillräckligt barnslig för att våga välja de dåliga alternativen som kan göra ont – fast ont på ett jävligt bra sätt.

Vet ni vad? Sitter med lurarna på och blev helt plötsligt nostalgisk, jag vet inte varför eller vad jag vill vara nostalgisk efter. Eller jo det gör jag såklart. Men jag vill inte vara sån. Jag vill kontrollera allt jag känner, allt jag gör, alla impulser och alla upplevelser. Men det kommer jag aldrig göra.

Coolt när en av ens närmsta vänner ska bli två. Alltså inte två som i mamma barn, utan två i delat efternamn. Två som i en enhet, två som i ett äktenskap, två som i jag tänker bli sjukt full på bröllopet, nån måste ju vara den och är den och jag är gärna den.

Själv gick jag med i FB-gruppen "My friends are getting married, I'm just getting drunk". Behövs ingen Freud för tolkning, inte ens lite.

På tal om nostalgi: