Man är den man är

Efter en sån här vecka skulle det vara löjligt att inte återuppta bloggandet.

Man är den man är, hur mycket man än försöker vara något annat. Någon annan. Vuxen är kanske ordet, fast jag skulle inte använda det själv.

Att lämna miljöorganisationen var som att amputera en del av mitt liv. Sovsäcken har sedan hemkomsten från Indien stirrat ledsamt på mig, men jag har sparkat in den under sängen och ignorerat de tysta snyftningarna. Tills i onsdags då Andreas berättade att han ska ut på Rainbow Warrior. Kolkaftturné.

Vakna varje morgon, gå till plugget, lyssna på inressanta föreläsningar, gå till jobbet, skriva om börser och finanskris, gå hem, sova, gå upp, gå till plugget, gå till jobbet, gå hem, gå upp, gå ut, gå dit, gå hem, gå upp, gå ut, gå hem, gå ut, gå hem.

Ödet säger att allt blir enformigt.

Och jag saknade att leva. Saknade då ryggsäcken kunde packas snabbt och sen bar det iväg på äventyr som är svåra att förklara för den som inte varit med. Saknade diskussionerna, till och med de jobbiga. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte beskriva. Det här är en dålig förklaring på varför jag ångrade mig och går tillbaka, trots att organisationen bakom är lika intelligenta som beslutarna på Wall Street. Syftet är ändå gott.

Så förlåt på förhand för att jag nu börjar ställa in saker igen. Flyttar saker med short notice.

Sovsäcken följer med mig på road trip nästa vecka. Och kanske du med? Fast härifrån då.

Ordningen är återställd. Mama is happy.