Låt mig börja nånstans

I min värld råder kaos och delade meningar om hur saker och ting, så som till exempel livet, ska skötas.

I fredags fick jag höra att jag lider av personlighetklyvning. Fast i mitt fall känner båda sidorna till varandra.

Jag jobbar inte alls på bank. Jag är en illusion av en kvinna som jobbar på bank, väldigt likt mig men nära skjuter ingen hare. Om jag inte använder bazooka såklart. Men här skjuts inga djur. Kvinnan jag är en illusion av jobbar framför datorn varje dag. Jag vet inte riktigt vad hon gör, förutom att hon sitter framför datorn. Ibland får hon mejl, ibland får hon många mejl och ibland får hon roliga mejl. Ibland skickar hon roliga (nåja) mejl. Och ibland skickar hon roliga sms.

Jag ser mitt liv som en triangel och i den upplever jag allt. I ett hörn är jag, i ett hörn är K och i det tredje hörnet är J. Vi tre lyckas alltid fucka upp allt. Alltid. Fast vi gör det med humor. Jag trodde aldrig det fanns två till brudar som hade den fantastiska talangen. J försöker alltid pressa mig över alla gränser. Hennes fel att snuten II fick 10 000 sms av mig. Nåja, K bär kanske ansvaret för 2500 av dem.

Alla andra vänner är gravida. Eller snart gravida.

Tills för typ ett år sen (lite mer) var jag en sån som sa att nåt måste göras. Men jag gjorde aldrig nåt. Så det gör jag nu. Äntligen. Förutom att jag ska vara världens coolaste tant till de stackars små liven så är på väg att fostras in i den här världen så kramar jag träd. Typ.

Hejdå!