Är ett X bara ett X?

Läste på den bittra brudens blogg om hennes funderingar om att vara vän med sitt ex på riktigt, efter två år när allt annat har lagt sig och svaga minnen är det enda man har kvar av det dåliga. Fast så skrev hon inte, det är jag som tänker så.

Mitt ex är den som gav mig nyckeln till en sida av mig som jag alltid velat nå men aldrig kunnat hitta. Glömmer aldrig kvällen på en engelsk pub i Aalborg när vi pratade med två hamlösa. Lärde mig mer om människor och mig själv på en kväll med dem än jag gjort under hela mitt liv.

Men ungefär samtidigt som den bärbara datorn landade på bakgården insåg vi att om vi bara fick chansen skulle vi förgöra varandra i ett förhållande.

Bra vänner ska man behålla. Finns inga som kan festa som vi, inga som kan vara så knäppa som vi, inga som tar chanser som vi.

Såna är vi båda, även utan varandra.

Vet inte ens själv vad jag menar med det här.