Svenskan har en helt fantastisk följetong om relationer. Inte fantastisk på grund av språket eller på grund av ämnena som tas upp, vi vet ju redan om att heteronormativa förhållanden med manlig dominans är på väg ut - i alla fall ur mitt liv.
Det som är coolt är att det är just svenskan som kör följetongen. Visst, det kanske är ett led i att föryngra sig och skapa en ny image som lockar en ny målgrupp. Men det spelar ingen roll. Det viktiga är att ta upp problemet med att vissa relationer klassas som annorlunda.
Relationer är knepiga. Man ska tydligen leta efter den perfekta partnern - en prins. Men vad händer om jag vill ha kungen som är gift med drottningen - och får det? Eller om jag egentligen vill ha ett öppet förhållande så att jag kan få utforska min egen sexualitet med andra samtidigt som jag har en trevlig partner hemma som gör samma sak?
Det är dags att bryta ner den kristna normen och inse att bara vissa är och kan vara monogama ett helt liv. Resten av oss lever för att uppleva så mycket som möjligt under en livstid. det är ju kickarna som gör det värt att gå upp på morgonen!
En kompis pojkvän frågade om jag tror att jag är odödlig. Ja, det gör jag nog. För mig finns inga andra alternativ.
Stina föklarade att i alla relationer måste mitt jag och den andras jag passa ihop, annars slösar man sin energi. Tror nästan att 13 timmar i polskt häkte gav henne ny livsvisdom. Skönt att hon är på svensk mark igen i alla fall.
måndag 19 november 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Håller med dig. Kul med en sådan artikelserie från Svenskans sida. Hade dock varit kul med lite mer, om du förstår vad jag menar. Känns lite Aftonbladet över den, tycker du inte?
Helt fascinerande är det dock att vårt samhälle, år 2007, är så otroligt baserat på heterosexuell tvåsamhet. Annan benämning och ritual för homosexuella personer som gifter sig, i jämförelse med heterosexuella. Inga öppna och officiella möjligheter till andra former av partnerskap än det monogama. Och tvåsamhet är något som förutsätts, att leva ensam anses som lite konstigt i längden.
Jag lever i och för sig i en monogam realtion och är väldigt lycklig i den. Gott exempel på hur även jag drabbades av det ovan nämnda är dock från då jag bokade ngra kurstillfällen på BB Stockholm (där jag ska föda barn i mars). Jag använde hela tiden ordet JAG (eftersom min man helt enkelt inte ska delta). Damen på BB Stockholm fortsatte dock envist att säga "NI BÅDA". Tänk om jag faktiskt inte hade en partner. Tänk om jag hade valt att skaffa barn själv?
På samma sätt vet jag många kvinnor som är i 35-40-års åldern och jättegärna vill ha barn, men inte tycker att man bör skaffa barn själv. Förstår det inte. Vad då "bör inte"? Hur många ensamma föräldrar har vi inte idag, som gör ett minst lika bra jobb som två föräldrar tillsammans? Men att VÄLJA att ha det så är inte ok?
För att inte tala om dem som säger att de inte vill ha barn. Dem måste det ju vara ngt fel på, eller hur?
Läser just en artikel av Don Kulick, som heter "400 000 perversa svenskar". Bra text. Han skriver om det lustiga i att Sverige å ena sidan är ett av de få länder där sex faktiskt ses som ngt positivt: tonårssex, sex före äktenskapet, one night stands, o s v är allt det ok. Men å andra sidan har vi strikta normer för vad som är "god sex". Där inkluderas åldersskillnad, monogami, ngn slags relation (även om man träffats samma kväll så ska man åtminstone ha samtalat före sex), o s v.
Oj, det blev långt det här :) Tack för tipset om artikelserien, även om jag tycker att ditt bloginlägg sade mer än artikelserien i sig.
Kram!
Skicka en kommentar