Det mystiska leendet

Har du nånsin känt att det faktiskt äntligen händer nåt? Att det finns så mycket mer än du tror och att du får ta del av det, du får vara med!

Så kände jag idag på bussen på väg till jobbet. Som vanligt är det proppfullt, men jag får alltid sittplats eftersom jag hoppar på vid Jungfrugatan. Och där satt jag mitt i rusningstrafiken med ett leende på läpparna, trots rödvinsöverskott kvällen före. För jag tog ett beslut för ett år sen att ingenting ska hindra mig. Inga regler, restriktioner eller konventioner kan bestämma vad jag inte får göra.

Gick av på Odenplan och fortsatte ner i tunnelbanan. Vid Fridhemsplan kollade jag upp och två killar flinade och tittade på mig. Då insåg jag att jag hade kvar leendet på läpparna och de trodde säkert att jag log åt dem. Men jag ler åt min egen värld.

Jag blir aldrig den som vid 70 års ålder ångrar att jag inte gjorde mer, testade gränserna, vågade chansa och offra allt och levde livet fullt ut. För det gör jag, men på mitt alldeles egna sätt, varje dag.