Ångest på två stolar

Bokhyllor fulla av böcker är det mest spännande som finns. Lånade M:s bok "Socialismen, min vän" av Johan Ehrenberg, slog upp inledningen och för varje ord jag läste insåg jag att jag under hela mitt liv har lurat mig själv att tro att jag faktiskt gör nåt. För jag gör ingenting.

"Jo, jag är socialist. Jag förstår faktiskt inte hur man kan låta bli att vara det. Jag kan inte tänka mig att resa runt jorden och möta det jag då ser och säga till mig själv att så här ska det vara. Detta är rimligt. Detta är rättvist."

Så står det i inledningen, och såklart håller jag med. Men vad gör jag åt saken? Tanken räknas inte här, det räcker inte att sitta tyst och tro att Aftonbladet ger hela sanningen. Hur ska jag lösa det här? Det ryktas på jobbet om nedskärningar, ordentliga nedskärningar. Om vi erbjuds ett avgångsvederlag på 6 månader blir jag tvungen att fundera på om det är min chans att testa om jag valt rätt väg. Jag skulle skriva min bok. Jag skulle klättra. Jag skulle jobba ideellt på heltid för att hjälpa till med tråkiga arbetsuppgifter som ingen låtsas om men som någon måste göra.

Igår var jag på bio, och då ingick en trailer för Batman - the dark knight (tror den heter så). Och det är ju precis så enkelt, man kan om man vill - och om man vill så är det för att man har möjligheten. Men den gör ont att välja bort det enkla där man inte behöver tänka. Jag har kvävt den där viljan länge och sysslat med hobbymiljöaktivism för att dämpa samvetet, men det är ingen hållbar lösning. Och samtidigt tycker jag otroligt mycket om mitt jobb. Det sägs att allt har sin tid och det hoppas jag på.

Jag blir i alla fall aldrig en doktor Glas: "Mig gick livet förbi."

Jag tänker måla mitt eget liv.