Primalskrik. Ingen bryr sig.

Vill ställa mig upp i kontorslandskapet och skrika. Skrika allt vad jag har att livet är mer än det här, det ska inte börja och sluta framför en skärm, det ska inte handla om att klättra på andras ryggar, inte handla om att vinna och heller inte om att delta.

Hos oss kan familjer förlora allt, ensamma själar blir ensammare när pengarna försvinner, kan man köpa sig kärlek? Man ger sina barn en trygg ekonomisk framtid och tänker alltid på just det - framtiden. Aldrig nuet.

Tomma själar söker uppmärksamhet och sällskap för en natt över promille bland annat boskap runt bardisken. Vi är så tomma, vi missar poängen. Skrika, gråta, skratta, dö.

Ingen lever nånsin i nuet. Andas den friska vinterluften och ler åt hur vackert det är. Istället stirra in i skärmen, undra om kunderna förstår och tyder bokstäverna som jag vill att de ska.

Mitt primalskrik hålls inne och jag ler snällt åt kollegorna som passerar. För det måste jag. Snäll och trevlig. Såja, det blir nog bra en dag.

Letar depplåtar på youtube som substitut för livet som försvann. Hittade den här på en annan blogg igår. Som substitut för livet som försvann för länge sen.