Mejlar en skribentkollega följande:

-----
(är på knäppt humör idag)

Jag behöver alltid Thåström.

Känner för att kasta datorn genom fönstret för att skapa en flyktväg ut till det som svunna tiders visionärer kallade friheten.

Sen tar jag alla jävla ord jag skrivit här och ber män redan fulla av makt äta upp dem för att smaka på den bittra eftersmaken. Och helt plötsligt står jag på en brygga en sommargryning och skriker åt strandkanterna och fiskarna, fåglarna och träden att det inte var så här livet skulle vara.

Sen citerar jag Fight Club: You met me at a very strange time in my life.

(som sagt, mycket knäppt humör idag)
-----