Botten är nog nådd nu, jag vet inte längre vem jag är. Varför gör jag inte det jag vill, varför stäcker jag inte upp mittersta fingret samtidigt som jag svänger väskan över axeln och går på tåget till Ingenstans och överallt.
Loppan hängde hos mig i fyra dagar, var skitkul och väldigt hårt. Bästa stunden var lördag eftermiddag, precis när det började bli mörkt, då vi satt i mörkret med fyra ljus tända och lyssnade på Springsteen och pratade om livet. Då började jag på allvar må dåligt över min situation, jag vill inte leva så här. Men jag vet inte åt vilket håll jag ska gå och jag känner mig som om mitt problem är universums största i-landsproblem.
Jag vill satsa med på Greenpeace och välja det över jobbet, för jag tror att det går att förändra världen till det bättre. Naivt, jag vet. Och det är inte vuxet att vara naiv, men jag är inte vuxen. Vill gå ner till 90 % på banken och använda två lediga dagar i månaden till Greenpeace.
Resten orkar jag inte skriva om, för mitt liv är så ointressant att jag inte ska slösa er värdefulla tid på klagomål från en brud som växt upp i en jävligt skyddad miljö - och som därför inte äger rätten till att klaga.
söndag 2 mars 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
ja men gör det då. det är väl inte naivt att göra det man vill göra. testa i att göra det man vill göra i alla fall. tjopp.
Skicka en kommentar