Köpenhamn var väldigt lugnt, läs mer om aktionen här.
Idag gömmer jag mig bakom hörlurarna igen, eftersom mössa är förbjudet. Även idag med the National på repeat, Slow show hörde jag flera gånger på tåget hem från Köpenhamn igår, så jag lyssnar på samma låt för att krampaktigt hålla kvar en pytteliten känsla av frihet.
Väl på tåget hem efter aktionen kunde jag inte somna, trots massiv trötthet. Istället for tankarna iväg till varför det är så svårt att påverka och varför så många allt som oftast säger nej istället för att chansa och säga ja. Vi glömmer att vi är oviktiga. Och det vi inte ser finns inte.
torsdag 7 februari 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
ja vi existerar inte. inte mer än nånting annat. ploppplopp. min hand rör sej bara om trädet tex samspelar. eller jag vet inte faktiskt. det enda som existerar kanske är tankarna. men jag måste ändå komma iväg med tio i bussen och träna. så är det. tror jag.
Skicka en kommentar